Skylt 1: Yngre stenålder

Stora Mellösa under yngre stenålder

När vi idag vandrar genom Stora Mellösa med åkrar, skogar och kyrkan som mittpunkt är det svårt att tänka sig att samma plats en gång låg vid havet. För ungefär 5 000–6 000 år sedan, under yngre stenåldern, såg landskapet helt annorlunda ut. Då täckte vattnet stora delar av Mälardalen, och Stora Mellösa låg som en liten ö eller udde i ett hav fullt av fisk och sjöfåglar.

Människorna som bodde här var bland de första som slog sig ner mer stadigvarande i bygden. Tidigare hade människor mest vandrat omkring som jägare och samlare, men under yngre stenåldern började man bygga enkla hus, odla små åkrar och hålla tama djur som getter, kor och får. Men havet var fortfarande det allra viktigaste. Bosättningarna i Mellösa var därför fiskeboplatser – små samhällen där familjerna levde nära stranden och fick sin mat ur vattnet.

Vad åt man då?

Havet var som ett skafferi. Här fanns abborre, gädda, mört och ål. Människorna gjorde fiskfällor av grenar och näver, eller la ut nät som de tillverkat av snören tvinnade av lin eller nässlor. De fångade också säl och jagade sjöfåglar som änder och gäss. Ägg samlades på vårarna, och på stränderna gick det att hitta musslor och snäckor.

På land samlade man bär, nötter och ätliga växter. Hasselnötter var en riktig favorit – arkeologer hittar ofta brända nötter i gamla eldstäder. Man jagade också älg, rådjur och vildsvin. Men tack vare havet visste människorna alltid att det gick att få tag på något att äta, även när jakten misslyckades.

Hur såg livet ut?

Familjerna bodde i enkla hyddor byggda av trä och täckta med torv eller näver. I mitten brann en eld som gav både värme och ljus. Runt elden lagade man mat i lerkärl, kokade soppor och rostade fisk. Barnen lekte på stranden, hjälpte till att samla ved eller följde med de vuxna ut på små fisketurer.

Redskap gjordes av sten, ben och trä. Flintan, en hård och vass sten, var särskilt viktig. Av den kunde man knacka fram pilspetsar, knivar och skrapor. Flintan fanns inte överallt i Mellösa, så människor bytte till sig den från andra områden – vilket visar att det redan på stenåldern fanns kontakter mellan olika bygder.

Ett centrum som levt kvar

Arkeologiska fynd visar att det redan under stenåldern fanns ett centrum i bygden ungefär där Stora Mellösa kyrka står idag. Kanske var det en särskilt bra plats att samlas på – nära vattnet, men ändå lite högt och skyddat. Här samlades människor för att dela mat, byta varor och kanske fira högtider tillsammans. Att samma plats fortfarande är en samlingspunkt för bygden tusentals år senare är fascinerande!

Från hav till land

Sakta men säkert drog sig havet tillbaka. Marken höjde sig efter att den tunga inlandsisen smält bort, och nya strandlinjer bildades. Där det en gång var vatten kunde man börja odla korn och vete. Men spåren efter stenålderns människor finns kvar i marken – redskap, keramik och boplatser berättar om deras liv.

När du står här i Stora Mellösa idag kan du tänka dig vågorna som slog mot stranden för tusentals år sedan och barn som sprang barfota i sanden. Det var början på en lång historia om människor och bygd – en historia som fortsätter än idag